Centralisera när globala betalningar standardiseras

Annons

För många av oss är standardisering inte något diskussionsämne i vardagen. Men du behöver inte åka långt bort från Sverige för att stöta på det mest klassiska problemet med en bristande global standard. För även du har väl svurit över den djungel av olika elektriska stickproppar, anslutningar och väggkontakter som finns i världen?
Internationellt verksamma företag är vana vid att leva med en djungel av lokalt standardiserade och bankspecifika format och tillämpningar. De flesta av oss har inte ens märkt att det pågår en revolution i bank- och finansvärlden, en omvälvning som började med en första vågens standardisering. Jag menar förstås Single Euro Payments Area (SEPA). Den första augusti 2014 infördes slutligen SEPA för girering och autogiro i euroområdet. De nya standardiserade betalningsformaten står nu för två miljarder betalningstransaktioner per månad.
Med SEPA har företags kassörer ett betalningsschema och kan harmonisera sina eurobetalningar samtidigt som företagens it-funktioner gör besparingar på förenkling.

Men eftersom det även i de nordiska länderna finns många lokala infrastrukturer för clearing och avveckling, så har många ställt en rätt relevant fråga: Vad händer om vi får ett nytt tekniskt format för lokala betalningar, kommer vi fortfarande att utföra lokala betalningar med lokala typer av tjänster? Tog initiativet med standardisering verkligen oss framåt? Det rätta svaret är ja.
Svaret kräver dock ett visst förtydligande, för SEPA är bara en av många förändringar som har kommit med den globala harmoniseringen. SEPA var ansiktet utåt för hel våg av förändringar och innovationer som vi nu får se framöver. Men SEPA fungerade också som katalysator. Detta banbrytande initiativ förde samman alla intressenter och skapade och underlättade en verklig dialog i branschen mellan banker, myndigheter, regeringar och företag.

Faktum är att det just nu i finansbranschen pågår ett stort antal initiativ kring betalningar, clearing och rapportering. Här i Sverige har vi introducerat plattformen Swish för realtidsbetalningar. Swish använder meddelanden enligt ISO 20022 standard. Även Danmark har byggt system för intradags- och realtidsbetalningar som använder ISO 20022.
Utvecklingen är dock inte begränsad bara till Europa utan det sker saker också i Asien och Amerika, till exempel i Japan och Australien samt i Kanada och USA där det pågår utredningar. Alla dessa aktiviteter kan tillsammans omforma hela finansbranschen genom att lägga grunden för bättre tjänster och större öppenhet och därigenom låta nya spelare komma in på marknaden.
Jag vågar djärvt sammanfatta att alla dessa initiativ drivs av två skäl: För det första att förbli konkurrenskraftig i existerande marknader och för det andra att introducera ny affärsverksamhet. Ny affärsverksamhet inkluderar branschinitiativ som SEPA för kort, realtidsbetalning i detaljhandel och förstås nya sätt att betala, som mobilbetalningar och virtuella valutor.

Hur ansluter man då ett företag? Till syvende och sist är det en teknisk uppgift att kunna ansluta ett företags verksamhet och back office-system till både existerande och nya tjänster hos banker och finansiella institutioner. Banker och stora företag har sedan länge löst sina anslutningsproblem med hjälp av SWIFT (Society for Worldwide Interbank Telecommunication). SWIFT ägs gemensamt av banker och erbjuder anslutning och standardiserade tjänster till banker och idag även till företag.
Från ett anslutningsperspektiv kan internationella företag placeras i en av tre kategorier. Den första kategorin är företag som har gjort ett strategiskt val att centralisera anslutningar tillsammans med processer. Det gör de genom att använda en betalningsfabrik tillsammans med SWIFT och andra effektiva sätt att ansluta. Den andra kategorin är företag som har centraliserat processen men fortfarande är beroende av decentraliserad teknik. Det innebär att dessa företag, för att ansluta till sina banker, är beroende av någon tillgänglig metod eller något verktyg som ofta typiskt nog är det billigaste alternativet. Exempel är internetbanker, verktyg ägda av banker och även interna system på företag. Den tredje kategorin är företag som ännu inte har tagit steget att centralisera sina finansiella processer. Vanligen har de inte heller centraliserat sin teknik.
Standardisering av branschen och standardisering av tekniken går faktiskt hand i hand. Utan att ha någon akademisk forskning till hands vågar jag påstå att den globala standardiseringen leder till att allt fler företag hamnar i den första kategorin. Men för att förstå varför måste vi titta på vilka fördelar företag har av att centralisera processer och teknik.

Vilka fördelar finns det då?
Det är ingen nyhet att vi lever i en globaliserad värld. En konsekvens för back office i internationella företag är att allt fler finansiella processer hanteras centralt. Även om besparingar är en gammal och välkänd fördel med centralisering baseras fler beslut nu på sådant som kvalitet och skalbarhet. Centralisering av transaktionsprocesser, som till exempel hantering av leverantörsreskontra, har varit framgångsrik redan i många år.
Dock har det varit svårt att klara ”last mile” i purchase-to-pay (P2P), det vill säga att välja rätt teknik för att hantera betalningar centralt. Med ”last mile” menar jag en betalningsfabrik. Medan väldigt globala företag har gjort det strategiska valet att bygga en betalningsfabrik, finns det mer variation bland medelstora företag.
Internationella företag med en omsättning från några hundra miljoner euro till några miljarder euro står inför samma globalisering och internationalisering som de riktigt stora företagen. Dessa företag har inte råd att köra några processer i back office till högre kostnad än vad större liknande företag gör.

Så varför har inte medelstora företag gått igenom processen helt och centraliserat sina betalningar? Jag vill nog hävda att orsaken är att företagen saknade ett business case för att centralisera tekniken. Innan global likviditetshantering var möjlig för alla, tack vare ISO 20022 och SWIFT, så var det för dyrt att bygga och underhålla en betalningsfabrik vilket innebar att de flesta företag tillhör den andra kategorin med centraliserad process men inte teknik.
Några företag analyserade situationen från ett mer strategiskt perspektiv och ansåg inte att en betalningsfabrik skulle vara för dyr. Det fanns två skäl till det. För det första kostade inte centralisering av tekniken miljoner om du tittade efter rätt partner. För det andra var inte centralisering av betalningar en fråga om ett business case i sig. Det handlade mer om den synlighet och kontroll som var nödvändig för att förverkliga strategiska mål samtidigt som risknivåerna var rimliga. Men centraliserar jag också min risk när jag centraliserar eller outsourcar min leverantörsreskontra?

I ett globalt decentraliserat upplägg för leverantörsreskontra decentraliserar du också riskerna. Misslyckas betalningsprocessen eller utsätts den för bedrägeriförsök så är konsekvensen fortfarande lokal. I ett sådant decentraliserat upplägg räcker det ofta att treasury-avdelningen effektivt samlar in tillgängliga pengar från filialer och dotterbolag.
Detta ändras dock i det ögonblick du bestämmer dig för att centralisera och outsourca din process för leverantörsreskontra. Du kan då arbeta med din process och separera farliga arbetskombinationer för att minska den risk som centraliseringen i sig innebär, men det är bättre och enklare att använda verktyg för att göra detta. Anledningen är att verktyg inte kan skapa genvägar till processer vilket människor kan göra. Verktyg kan också automatiskt tvinga fram att rätt process används.
Standardisering har sänkt den investeringsnivå som krävs för en global betalningslösning. Det finns nu fler leverantörer vars innovativa lösningar kan användas globalt. Konkurrensen har även lett till något lägre priser. För de flesta internationella företag har centralisering och outsourcing av leverantörsskulder blivit ett relevant business case. Det budskapet når nu även mindre företag. När boomen för centralisering och outsourcing når dem, kommer även dessa företag att börja tänka mer strategiskt om nyttan med att investera i en betalningsfabrik.

Många av dessa mindre företag kommer att närma sig en liknande situation med outsourcing som de större företagen. De lär då ställa samma fråga som de större företagen: Hur kontrollerar jag min risk om jag centraliserar mina processer? Det gör du genom att skaffa dig en central betalningsfabrik som kan liknas med en försäkring och sällan bara är ett business case. Centralisering eller outsourcing av leverantörsreskontra är ett business case och likaså skapandet av en obruten P2P-process.
En betalningsfabrik är dock mer än så, nämligen en investering du gör för att mildra eventuella konsekvenser av en centralisering såsom minskad kontroll och överblick över dina likvida medel. Standardisering har hjälpt till att göra denna försäkring tillgänglig för en större grupp företag.