Jag får ofta frågor om beslutsfattande i allmänhet och om hur vi människor hanterar risk i affärsmässiga sammanhang såväl som i livet i stort.
Vi skulle kunna nöja oss med svaret att:
- Det är lite olika från den ena dagen till den andra – det vill säga att dagsformen avgör
- Att vi försöker undvika risk så långt det är möjligt, om risken inte är självvald av något skäl
- Och, sist men inte minst, att vi har en förfärligt dålig uppfattning om den faktiska risk som vi tar och/eller utsätts för i de flesta fall.
Men låt oss vara lite mer omfattande dagen till ära.
Många gånger upplever vi risk som inte finns, eller som är obefintlig, och försäkrar oss mot den. Alla som läser detta är av just det skälet överförsäkrade, alla. Vi gillar inte risk av naturen.
Just på denna punkt blir det inte sällan lite extra rörigt då vi gillar pengar och då goda affärer oftast innefattar någon form av risktagande. No risk no return – ni vet.
Beslutsfattandet i stort – innehållandes risk eller inte – tenderar ofta att bli en smula hasardbetonat, och resultatet därefter. Många skyller, med viss framgång, på tidsbrist. Andra hävdar att de förbluffande ofta har otur när de fattar beslut.
I det första fallet tror jag dem, ibland kan tiden vara knapp – sånt händer. Men i det andra fallet tror jag dem inte, inte fullt ut i vart fall.
Inte kan man väl ha otur mest hela tiden som vissa verkar ha – eller?
Några forskarkollegor har skrivit en bok om beslutsfattande – Transcending Business Intelligence – och tagit upp det faktum att otur per definition inte är så konsekvent. I många fall skulle resultatet bli bättre om man singlade slant – givet att man är konsekvent.
I det andra fallet, när det gäller tidsbrist, är de på rätt spår. Tidsbrist i kombination med avsaknad av utbildning på området gör beslutsfattandet till en arena för stor variation, en arena där spelarna (läses: aktörerna) springer huller om buller och inte sällan skjuter bollen i eget mål.
Har man inte en plan för hur spelet ska spelas, det vill säga hur beslut ska fattas, så räcker inte all tid i världen – ej heller god tur i längden.
Det instrument som då ligger närmast tillhands i beslutsfattarverktygslådan är magkänslan, dessvärre räcker inte heller den till i alla lägen. I vart fall inte om man ska göra korrekta riskbedömningar och fatta kloka beslut, utan att dagsformen ska få spela en oproportionerligt stor roll i sammanhanget.
Jag brinner, som ni vet, för beslutsfattande i stort som smått. Jag har kommit på att jag är som de lärare som tycker att just deras ämne är det viktigaste. Till skillnad från dem har jag riktigt goda skäl att tro det. Det finns ingen viktigare uppgift än att fatta kloka beslut på företagsledningars och gemene mans bord.
Många företag har kommit oerhört långt och är duktiga specialister på en rad områden. Man har också börjat införa tjänster som Process- och Risk Managers.
Nyligen var jag moderator på SWERMAs (Swedish Risk Management Association) årsmöte och tillstår gladeligen att jag var imponerad av det arbete som görs på just riskområdet.
Jag har dock alltjämt sett på tok för lite av strukturerat arbete och processtänk i syfte att förbättra beslutsfattandet i företag och organisationer. Begripliga, dokumenterade och transparanta beslutsprocesser är en lika stor bristvara i affärsvärlden som barnfria kvällar hos familjen Riabacke.
För några veckor sedan när jag och Göran Persson var och talade under temat pengar, på Relationsdagen i Uppsala, så fick han frågan om vad som var viktigast när det handlade om att fatta beslut. ”Att vara ärlig”, var hans ärliga svar.
Göran fortsatte: ”Från nu och framåt kommer allt mer information att nå allt fler och det innebär att fler och fler kommer kunna se och granska på vilka grunder beslut har tagits”.
Det har med andra ord aldrig varit viktigare än nu att fatta allt snabbare beslut, grundat på mängder av information, på ett strukturerat och – vare sig vi vill eller inte – mer eller mindre transparent sätt. Oftast mer.
Vi har idag Process Managers, IT-Managers, Information Managers, Risk Managers, Security Managers, Logistics Managers, Health Managers, med mera, med flera – men inga Decision dito.
I dagens specialiserade samhälle har specialiseringen nått så långt på så många områden att få eller ingen längre har koll på helheten, till exempel när beslut ska fattas.
Det ovan nämnda tänker jag råda bot på när jag blir stor, för då ämnar jag nämligen bli Decision Manager – vare sig mer eller mindre!
Om skribenten: Dr. Ari Riabacke är beslutsanalytiker, organisationsteoretiker, forskare och tidigare Head of Business Intelligence på management- och IT-konsultbolaget Connecta. Han skriver för CFOworld om bland annat beslutsfattande och BI ur ett mänskligt perspektiv. Han nås på: beslutsdoktorn@gmail.com
