Expertpanelen: Hur kan vi ta de bästa besluten då?

Ok, jag förstår – men hur tar vi de allra bästa besluten?

Jag har haft förmånen att resa en del i Egypten och att umgås med människor som bor där. Ibland när de inte riktigt vet hur någonting ska bli så säger de med ett stillsamt leende att ”…om gud vill – ”inshallah” – så blir det så. Det är med andra ord beyond deras påverkans-zon, de vet det och de förhåller sig ödmjukt inför saker och ting som inte de har koll på.

När det handlar om beslutsfattande i företag och organisationer så är vi ofta i ett läge då vi inte vet hur vi ska göra eller hur det kommer att bli. Många verkar då tänka något i stil med att: Hoppas någon ovan där är med oss, så att det blir bra, eller typ ”inshallah” om ni så vill.

När man frågar 22-åriga killar hur bra de är på att köra bil är de allra flesta övertygade om att de kör bra mycket bättre än genomsnittet – även fast all fakta pekar på det motsatta.

Samma sak verkar gälla när det handlar om att fatta beslut. De flesta vill så gärna tro att de är bättre beslutsfattare än folk i allmänhet, precis som bilkillarna när det handlar om att köra bil.

I Harvard Business Review stod att läsa för ett tag sedan att de genomsnittliga företagen ”are way behind on decison making”. Utvecklingspotentialen vad gäller beslutsfattandet är enormt i de flesta företag och organisationer. Många företag ser över sina marknadsplaner, sina mål och strategier och inte sällan sina processer av allehanda slag. Men hur många sätter sig ned och analyserar hur man fattar sina beslut och hur man kan bli bättre på det?

Enligt författarna till boken Decide & Deliver: 5 Steps to Breakthrough Performance in Your Organization har många organisationer en potential att fördubbla effektiviteten i sitt beslutsfattande. På en skala 0 till100 för hur effektiva beslut man tar i företag rent allmänt så visar det sig att det stora flertalet av företagen kommer upp till 28 poäng. De allra bästa på området når i snitt upp till 71 poäng på skalan. De är alltså de allra bästa, vad de allra sämsta får törs jag inte ens tänka på…

Har ni koll på var på skalan ni kan tänkas hamna? Förmodligen inte. Men de flesta vill nog tro att de skulle hamna närmare 71 poäng än 28 poäng, det är nämligen så vi människor fungerar.

När jag är ute och talar i olika sammanhang så får jag ofta frågan hur man tar de allra bästa besluten, jag om någon borde liksom veta. Jag brukar säga att om vi lyckas undvika att ta de allra sämsta besluten så har vi kommit väldigt långt i att fatta mycket bättre beslut. Men ”bästa”? Det beror på. Det är ungefär som att svara på hur fort man ska köra i en kurva (svar: lagom) eller vilket ledarskap som är bäst (svar: det situationsanpassade).

– Ja, ja, jag förstår säger någon…, men hur gör man då för att fatta bättre beslut?

Jag tror att samma gäller här som i mycket annat: tar man tar hjälp av någon som kan mer på området så kan man göra väldigt stora framsteg på kort tid. Ungefär som när man ska lära sig att spela golf, eller som när man ska lära sig att åka skidor.

Jag brukar själv ibland slås av tanken: ”Vad ska jag med en skidlärare till, jag som åkt i närmare 30-år?” Men det har gång efter annan visat sig vara en bra investering med hög return of investment. Jag försöker, numera, förhålla mig ödmjukt till bland annat just skidåkningen – även fast jag hållit på ett tag.

Detta gäller även beslutsfattandet i företag och organisationer. Det har gång efter annan visat sig att det ofta behövs ganska lite för att göra det mycket bättre. Redan ett 45-minuters seminarium brukar ge ordentligt med näring till det befintliga kunnande som redan finns i olika typer av verksamheter.

Det handlar inte sällan om att bara stuva om lite i sättet att tänka, att få hjälp med att tänka lite annorlunda, lite utanför gängse ramar – utanför boxen.

Vägen till ett bättre beslutsfattande ligger närmare tillhands än vi anar. Vi tar ofta in hjälp för att utveckla system av allehanda slag, när det handlar om exempelvis strategifrågor och förändringsledning. När det handlar om dessa områden så är det OK att säga att här behöver vi hjälp. Men när det handlar om att fatta beslut har vi svårare för att be om hjälp. Varför?

I mitten av 90-talet var jag på ett möte i Ragunda. Ragunda ligger way out någonstans i Norrland. Där berättade bygdens stora man, en ICA-handlare om jag inte missminner mig alldeles, att det fortfarande ansågs ”fult” att göra reklam. Gjorde man reklam så var det samma sak som att berätta att affärerna gick dåligt och att man var en dålig affärsman.

Vi lider nog av Ragunda-syndromet lite varstans när det handlar om beslutsfattande. Vi förmår inte att be om hjälp – för tänk om någon misstänker att vi inte kan, att vi inte duger. Hemska tanke.

Men ärligt talat, det är 2011 alldeles strax. Vi tar vidare hjälp med allt från att gå ned/upp i vikt, att utveckla oss själva och våra företag, vid avregleringar och när grupper ska svetsas samma alt. lösas upp. Så varför inte släppa taget en smula och kolla om någon utanför företaget kanske har lite andra infallsvinklar på olika beslutssituationer, om någon annan kanske förmår att tänka lite annorlunda?

En liten tumregel som fast track till bättre beslutsfattande som jag brukar dela med mig av är att om det är två som tänker likadant i en grupp så är det en för mycket av just de två i den gruppen.

Varför traggla på i samma beslutsfattarhjulspår i ytterligare 30 år när hjälp finns att få? Varför inte passa på att höja poängen från 28 till 72?

Om skribenten: Dr. Ari Riabacke är beslutsanalytiker, organisationsteoretiker, forskare och Head of Business Intelligence på management- och IT-konsultbolaget Connecta. Han skriver för CFOworld om beslutsfattande och BI ur ett mänskligt perspektiv, snarare än tekniskt. Han nås på:beslutsdoktorn@gmail.com