Guide: Så säkrar och redovisar du ditt företags råvarurisker

Annons

Annons

Förra året i CFOworld nr 6/12, beskrevs hur svenska företag tenderar att tänka på två helt olika sätt när det gäller säkring av valutarisker och säkring av råvarurisker. Ett vanligt argument till att man väljer att bortse från råvaruriskerna är att säkringsaffärer är svåra att hantera i redovisningen och det är svårt att få säkringsredovisning för dem. Ett annat vanligt hinder är att kunskapen om vad man kan göra är för låg.

Det är bakgrunden till denna korta artikelserie där vi går igenom just detta: Vilka instrument finns för prissäkring, vilka råvaror går att prissäkra, och hur gör man för att redovisa dessa på rätt sätt? Finns det dessutom flera olika sätt att redovisa på?

Vi kommer primärt att fokusera på råvaror, men då råvaror på börserna handlas i dollar och euro kommer vi att belysa även valutaaspekten i några fall. Vi beskriver i den här artikeln olika typer av instrument för att säkra risker och kommer i nästa nummer att förklara skillnaden mellan att handla med papper och att få fysisk leverans. Övriga artiklar kommer att behandla säkringsredovisning enligt K3 och effekterna av att handla råvaror med fysisk leverans.

Indexerade kontrakt blir vanligare
Förra året beskrev vi hur svenska företag i allmänhet har god kunskap, väl etablerade policyer och bra och inarbetade processer för hantering av valutarisker. Samtidigt väljer en majoritet av dessa företag att se mellan fingrarna när det gäller råvaruriskerna, i förhoppningen att effekter av dessa risker kan avlastas på kunden, alternativt bäras av underleverantören i form av fastprisavtal. Detta sker överallt, även inom våra allra största företag, trots att råvaruexponeringarna är lika stora som valutaexponeringarna, men mycket mer riskfyllda.

2012 blev ytterligare ett år som bekräftade detta. Trots eurokris och stor oro över både Kinas och USA:s ekonomier har valutorna rört sig betydligt mindre än de flesta råvarorna. Råvaror har som tillgång stigit i pris även under 2012, även om det naturligtvis är stora skillnader från råvara till råvara. Oljepriset har stigit, elpriset har fallit, metallpriser har fallit, och spannmålspriser har stigit rejält.

En konsekvens av de senaste årens stora prisrörelser, och av de kraftiga konjunktursvängningarna, är att allt fler nu går mot indexerade kontrakt i någon form. Man lägger en officiell prisreferens till den underliggande råvaran, som gör att det avtalade priset justeras om råvarupriset ändras. Detta leder till ett antal konsekvenser. I huvudsak kan man säga att kund och leverantör delar på prisrisken. Den officiella referensen gör också att båda kan välja om de vill prissäkra finansiellt eller inte, då man vet att säkringen kommer att följa det underliggande priset. Det innebär också att man inte behöver spendera tid och energi till att återgå till förhandlingsbordet och förhandla om priserna, utan alla vet vad som gäller. Relationen mellan kund och leverantör blir enklare och bättre.

Järnmalm, för övrigt den råvara som rörde sig allra mest under 2012, är ett utmärkt exempel på råvaror som nu indexeras, och marknaden går successivt ifrån den gamla modellen med årliga prisavtal.

Lång lista över råvaror som kan säkras
Vad kan man då göra på råvarumarknaden för att säkra sina risker? Eller snarare – vad kan man inte göra?

Listan över råvaror som går att handla finansiellt är väldigt lång, det finns många olika marknadsplatser (börser), och så länge likviditeten och aktiviteten är hög nog så kan de flesta banker ställa upp med affärer. Vanliga råvaror där många företag är aktiva är el, spannmål (vete, raps, majs och sojabönor), basmetaller (koppar, aluminium, nickel, järnmalm), oljeprodukter (diesel, bensin, bunkerolja, flygbränsle), utsläppsrätter samt i viss mån guld och silver.

El är den råvara som alla, utan undantag, har en exponering mot. Alla verksamheter har någon form av elförbrukning, även om de som känner av prisrörelserna mest givetvis är de som har en hög elkonsumtion. Till dessa hör tillverkningsföretag och fastighetsbolag.

El är också den råvara där de flesta säkrar med sina fysiska leverantörer, det vill säga genom någon typ av fastprisavtal med energiföretaget. Det är också ett område där det inte finns någon utbredd kunskap om att bankerna kan tillhandahålla säkringsprodukter.

Eftersom listan över råvaror som går att säkra finansiellt blir väldigt lång är det enklare att lista de råvaror som inte kan säkras finansiellt. Exempel på områden där många företag gärna önskar prissäkring, men ofta blir besvikna, är trä (och timmer/skog), plast och kemikalier. För dessa finns tyvärr helt enkelt inga marknadsplatser där prissättningen följer de fysiska priserna i Sverige, vilket gör att prissäkring inte behöver innebära risk-
reduktion. Exempel på risker som generellt inte kan säkras redovisningsmässigt är väder och orderböcker – vilka instrument används för detta?

Derivataffärer
Samlingsnamnet för de finansiella affärer man gör i råvarumarknaden är derivataffärer (se faktaruta). Dessa derivatinstrument delas upp i terminsaffärer, swappar och optionsaffärer. Man kan även göra strukturerade derivat men de är ofta så invecklade att de kunder som gör dessa vet hur de hanteras. Därmed kommer vi att bortse från dem.

Derivatinstrument

Ett derivatinstrument är ett finansiellt instrument som uppfyller följande kriterier:

• Värdet på instrumentet ändras till följd av ändringar i en särskilt angiven räntesats, valutakurs, råvarupris, pris på ett finansiellt instrument eller annan variabel som inte är specifik för någon av avtalsparterna.

• Det krävs ingen initial nettoinvestering eller en initial nettoinvestering som är mindre än vad som skulle krävas för andra typer av avtal som kan förväntas reagera på ett liknande sätt vid förändringar i marknadsfaktorer.

• Instrumentet regleras vid en framtida tidpunkt.

Terminer
Terminsaffärer är transaktioner där två parter, i det här fallet kunden och banken, kommer överens om att vid ett datum i framtiden (förfallodatum) utbyta en kvantitet av en viss råvara till ett på förhand fastställt pris (terminspriset). Vid förfallodatum jämförs affärens terminspris med ett officiellt stängningspris, och skillnaden regleras med betalning två eller fem dagar senare (likviddatum).

Terminsaffärer är den vanligaste typen av säkringsinstrument, men de kan innebära en viss risk i och med att de räknas av vid en enda tidpunkt, och denna tidpunkt kan för många företag vara svår att matcha med när den underliggande exponeringen ska betalas.

Det är väldigt vanligt i alla typer av företag att ett företag med stor exponering i en valuta köper valutaterminer för att minska risken för oönskade valutaeffekter. Detta görs ofta löpande men det förekommer också att företag köper valutaterminer för vissa specifika transaktioner.

Swappar
Swap-affärer är lite bättre för de kunder som ser sin exponering som uppkommande under en känd tidsperiod. Namnet swap kommer från engelskan och översätts som ”byte”. Man byter nämligen ett fast pris mot ett rörligt.

Detta sker genom att parterna kommer överens om en period som ska säkras, exempelvis de närmaste tre månaderna. Kunden kan då betala ett fast pris för dessa tre månader. Under denna period jämförs det överenskomna fasta priset varje dag med ett officiellt stängningspris, och avräkning sker i slutet av var och en av dessa tre månader.

Swap-affärerna tar då i högre grad bort risken att priset kan röra sig ogynnsamt just den dag då en terminsaffär förfaller. Man får med andra ord en betydligt jämnare prissäkring, och detta är dessutom det instrument som mest liknar de underliggande fysiska exponeringarna.

Vanliga typer av swappar bland företagen är ränteswappar, exempelvis en upplåning till rörlig ränta hos banken kombinerat med en ränteswap till fast ränta vilket innebär att lånet plus swappen ger företagen en fast ränta.

Optioner
Optionsaffärer är oftast det instrument som används när en stor osäkerhet finns i den underliggande exponeringen, exempelvis vid offertförfarande eller osäkert konjunkturläget.

Ett exempel på avtal som innehåller en option är konvertibla skuldebrev. Detta är avtal som innehåller ett lån och där utgivaren i avtalet inkluderar en option för innehavaren att vid ett visst tillfälle i stället för att begära återbetalning av lånet omvandla detta till aktier. I dessa fall är det inte särskilt vanligt att en bank är inblandad utom som förmedlare av skuldebreven.

Vi väljer att inte gå in i större detalj på optioner, då dessa är relativt sällsynta samt ställer ganska höga krav på användaren.

Strategier för att säkra
Låt oss ge ett litet exempel på hur ett bolag kan välja att säkra. Om vi för enkelhetens skull tänker oss att ett svenskt företag kommer att behöva köpa koppar för sin tillverkning om tolv månader finns principiellt sett ett par olika tillvägagångssätt. Koppar handlas på London Metal Exchange och prissätts i dollar.

Strategin ”hoppas på det bästa”. Man utgår helt enkelt från att kopparpriset inte stigit om tolv månader och att dollarn heller inte stigit.

Strategin ”säkra valutan”. Den absolut vanligaste strategin för svenska bolag. Bolaget köper dollar på ett års termin för att säkerställa att inte drabbas av en uppgång i dollarkursen. Kopparpriset betalar man när det är dags för leverans.

Strategin ”säkra allt”. Man köper ettårig termin på kopparpriset, och en ettårig dollartermin. Alternativt köper man en ettårig termin på koppar i svenska kronor, så får man bägge säkringarna i en affär.

Hantera instrumenten i redovisningen

Ett derivatinstrument behandlas väsentligen olika beroende på vilken grundläggande redovisningsprincip som företaget har för sina finansiella instrument.

Ett företag som enligt IFRS eller ÅRL/K3 värderar finansiella instrument till verkligt värde ska alltid värdera derivat till verkligt värde. Varje värdejustering till följd av denna värdering ska påverka resultaträkningen. Det finns dock derivat som inte utgör finansiellt instrument och därmed inte värderas till verkligt värde. Vi återkommer till detta i en kommande artikel.

Företag som enligt ÅRL/K3 och ÅRL/K2 värderar finansiella instrument till anskaffningsvärde har oftast inga redovisade värden för derivat i balansräkningen eftersom den initiala investeringen i derivatet oftast är försumbar.

Oavsett vilket av ovanstående värdering som tillämpas finns möjlighet till säkringsredovisning, det vill säga att redovisningen återspeglar den risk som företaget i sin riskpolicy aktivt arbetar för att minska. Vi återkommer till säkringsredovisningen i vår tredje artikel men kommer där enbart att behandla säkringsredovisning enligt svensk god redovisningssed och då K3 och K2.

Sammanfattningsvis kan ett företag aktivt arbeta med sin riskexponering inte bara mot valuta och ränta, och låta detta återspeglas i redovisningen.

Vi kommer i framtida artiklar att belysa denna hantering och då med fokus på olika typer av råvaruderivat.


Om skribenterna: Magnus Strömer är råvaruchef på Handelsbanken och Eva Törning är redovisningsspecialist på Grant Thornton samt ordförande i Fars Kvalitetsnämnd för redovisningsverksamhet och ledamot i Fars Policygrupp för redovisning. Skicka ett mejl till cfoworld@idg.se för att komma i kontakt med Eva eller Magnus.

Eva Törning
About Eva Törning 20 Articles

Eva Törning är redovisningsspecialist på Grant Thornton samt ledamot i FARs Policygrupp för redovisning och IFRS for SME:s Implementation Group.