Prissäkra – på rätt sätt

”Råvaruexponeringen har inköpsgänget full koll på…” eller: ”stiger råmaterialpriset så tar vi ut det mot kund”. Dessa är kanske de två vanligaste svaren på varför företag i Sverige inte prissäkrar sina råvaruexponeringar. Eller snarare, varför de anser att de har hedgat sina exponeringar. Låt oss kalla detta för ”det andra sättet att prissäkra”.

De flesta CFO:er kan i dag momentant, eller i värsta fall efter ett samtal till Corporate Treasurer, svara på hur stor del av de kommande fyra kvartalens valutaexponeringar som säkrats, och hur stor del av en gynnsam eller ogynnsam valutarörelse kommer att påverka resultatet. Samma fråga ställd när det gäller råvaruexponeringar tenderar att ge ganska luddiga svar såsom: ”Vi har långa fastprisavtal med våra huvudleverantörer så det borde inte påverka alls …”

Jag var med på konferensen Di Cash och Treasury i höstas – där så gott som samtliga våra stora företags finansavdelningar var representerade. Konferencieren ställde en fråga till publiken: ”Vilka här har råvaruexponering i sin verksamhet?”

Ingen räckte upp handen. Inte en enda. Jag skulle hålla en presentation på eftermiddagen om råvaruhedging, och sprang tillbaks till kontoret och ändrade hela inriktningen till ”Skapa medvetenhet”.

Alla – till och med tjänsteföretag – har råvaruexponeringar av något slag i sin verksamhet. Den vanligaste, och som är väldigt svår att inte ha alls, är den mot elpriser – en exponering de flesta även har privat när huset eller lägenheten ska värmas upp. Vidare kan man utgå ifrån att det är svårt att tillverka eller transportera någonting över huvud taget utan att använda sig av olja i någon form. Skulle man dessutom som tillverkande företag ha ett lager med material – i västa fall belånat – så kommer värdet på detta svänga med marknadspriset. Listan kan göras hur lång som helst.

Råvaror – dubbelt så riskfyllda
Ett par väldigt summariska överslagsberäkningar ger en hel del intressant information som pekar mot att denna fråga inte kommer försvinna:

Svenska företag har, enligt uppgifter från SCB, totalt sett ungefär lika stor del av sin intäkt exponerad mot råvaror som de har mot valutor. Råvaror är, i stort sett, dubbelt så volatila som valutor. Alltså dubbelt så riskfyllda.

Av Handelsbankens företagskunder (tjänsteföretag exkluderade) så prissäkrar färre än en halv procent sina råvaruexponeringar. Eller så säkras dessa på ”det andra sättet”. Min gissning är att denna siffra säkert inte skiljer sig märkbart mellan svenska banker.

Det intressanta är att väldigt få företag skulle säkra sina valutaexponeringar genom att inkludera klausuler i inköpsavtalen, eller genom att utgå från att ogynnsamma kursrörelser kan avlastas på kunden. Valutaexponeringar, alltså lika stora, men hälften så riskfyllda som råvaruexponeringar, säkras med andra ord sällan på ”det andra sättet”.

I stort sett alla svenska export- och importberoende företag har sedan decennier välskrivna, väl beprövade och väl kommunicerade riktlinjer för hur de säkrar sina valutaflöden. Minsta gemensamma nämnare brukar vara att man säkrar en viss procentsats av de kända flödena för kommande 4-8 kvartal. För man säkrar enbart flöden. Man säkrar sällan eller aldrig ekonomiska effekter som konkurrens, relativprissättning eller konjunktureffekter, helt enkelt för att det komplicerar och gör policyn mindre transparent.
Säkringen av dessa flöden görs oftast av en central treasury- eller ekonomiavdelning, som inte bara har tillgång till väl uppdaterad marknadsinformation, bra bankkontakter och system för positionshantering, bokningar, riskmätning, redovisning och cash management. De har dessutom möjlighet att netta exponeringar så att man inte både köper och säljer dollar externt. Det sköter man genom sina interna affärer. Detta gör att de som gör ”det riktiga jobbet” – inköpare, säljare och andra beslutsfattare – slipper fundera över valutaexponeringen i allt de gör.

Men väldigt lite av detta rationella beteende överförs ännu på råvaruexponeringen. Där förväntas inköparen ha koll på hur han bäst ska fånga upp råvarurisken genom en klausul om prisförändringar eller omförhandlingar, han ska vara framåtblickande nog att göra långa inköpskontrakt när priserna är låga och han ska ha koncernhatten på sig när det gäller övriga exponeringar i råvaror. Allt detta utöver att han ska vara en knivskarp förhandlare med full koll på kvalitet, leveranser, lager, flöden och framtida behov.

Vill man vara raljant kan man säga att om sättet svenska bolag hanterar sina råvaruexponeringar är det bästa, mest transparenta, mest mätbara och överblickbara, och det mest effektiva – ja då borde ju även valutaexponeringen hanteras på samma sätt. Och ränteexponeringen. Kanske även likviditets- och fundingrisker. Fast går vi tillbaks 15-20 år i tiden så var det ju så det fungerade, i princip, även om väldigt få idag skulle vara pigga på att vrida tillbaks klockan och återgå till detta.

Dags att se över råvaruriskerna
Hela frågan om råvaruprissäkring är komplex, den är ofta infekterad av oenighet mellan Treasury och Inköp om vem som borde äga den, och arbetet med att lösa frågan upplevs om både omständigt och tidskrävande. Därför dras ofta de i ingressen listade argumenten fram, kanske kompletterat med att ”det är så komplicerat att få hedge-redovisning på råvarusäkring”. Principen att låta redovisningen styra affären kan diskuteras, men den är vanligare än vad de flesta skulle erkänna.

Jag tror alla förstår vart jag vill komma. Det börjar bli dags att se över råvaruriskerna inom svenska bolag. Volatiliteten och riskerna kommer inte att minska de närmaste åren, tvärtom.

Skräckscenariot med lågkonjunktur och stigande råmaterialpriser är inte alls otänkbart, och då kan förmågan att ta ut priset mot kund vara helt borta. Alternativt kommer möjligheten att slippa höja priset samtidigt som konkurrenterna gör det kunna vara en enorm styrka.

Marknaden för finansiell hedging av råvarurisker är i dag väl utvecklad, mycket funktionell och med låga trösklar för inträde. Tumregeln för de flesta bolag i Sverige är att den enskilt största råvaruexponeringen står för så stor del av den totala exponeringen att det oftast räcker att fokusera på denna enda risk. Och när man har börjat hantera denna, brukar steget till att hantera den näst största vara både snabbt och enkelt…

Det är bara en förankrad policy som lyfter över hanteringen centralt inom bolaget som saknas för de allra flesta. Och det finns gott om duktiga människor inom Sverige, specialiserade på att hjälpa till med policies och processer, och flertalet banker kan hjälpa till med affärsavslutet.