Prissäkring av råvarurisker – med pengar eller material?

Vi har i tidigare belyst skillnaden i beteende när det gäller säkring av valutarisker och säkring av råvarurisker. De flesta bolag säkrar sina kända framtida valutarisker, men råvaruriskerna hanteras utifrån ett resonemang om att man kan avlasta dessa på kund eller leverantör.

Det finns många skäl till detta, och det mest relevanta – enligt vår mening – är att man gör som övriga aktörer i sin bransch. Ingen vill vara ”först ut” att säkra exempelvis sina drivmedelskostnader om priset skulle falla, då det skulle skapa en sämre situation relativt konkurrenterna. Detta förutsätter dock att det är en väl avgränsad och känd konkurrenssituation, och att alla spelare höjer eller sänker sina priser mot kund simultant. Detta kan gälla exempelvis färjerederier eller inhemska åkerier som tecknat drivmedelsklausuler med sina kunder.

Ett annat skäl till att man hanterar valutor och råvaror på olika sätt kan vara att valutaterminerna, sett som en enskild transaktion, oftast leder till en växling av pengar. Det finns med andra ord inga tvivel eller okunskap om vad som händer när valutaterminen förfaller, man gör antingen sin växling eller så förlänger man sin termin. Alternativet ”kontantavräkning” finns inte för valutaterminer – även om det egentligen gör det när man förlänger terminen, men vi ska inte fastna i detaljer – utan affären leder till en ”riktig transaktion”.

När det gäller råvaror måste man däremot tänka lite annorlunda, eftersom man ofta skiljer mellan en fysisk exponering och en finansiell säkringsaffär. Gör man sin säkring med banken leder denna till en kontantavräkning vid förfall. Banken går alltså inte ut på marknaden och köper den mängd koppar som affären gäller, utan det måste kunden göra själv. Det banken gör är att kompensera för en prisuppgång eller begära kompensation för en prisnedgång. Själva kopparleveransen måste man fortfarande ordna själv.

Däremot är det fullt möjligt att göra sin fysiska affär på termin, det är ganska vanligt inom både el – man tecknar fastpris med sin elleverantör – och inom spannmål. Detta upplevs ofta som ett ”bekvämare” sätt att hantera sin råvarurisk, även om det kan innebära att man betalar lite extra för denna bekvämlighet.
Ur redovisningsperspektiv är det viktigt att veta om exempelvis ett råvaruderivat ska regleras genom en kontantavräkning eller om den ska regleras genom fysisk leverans. Vi ska här reda ut begreppet om dessa två typer och förutsätter för enkelhetens skull att råvaruderivatet har ett positivt värde. Precis som i föregående artikel utgår vårt resonemang från råvaruderivat avseende koppar. Vi behandlar inte säkringsredovisning här, utan det kommer i en senare artikel. Vi tar heller inte hänsyn till att råvaruderivat ofta kopplas med en valutatermin för att säkra alla risker i inköp av varor med fysisk leverans. Vi återkommer även till detta.

Transaktion som regleras med pengar
Ett råvaruderivat som från början är tänkt att regleras genom ett flöde av pengar är ur ett redovisningsperspektiv ett finansiellt instrument. Ett sådant derivat kan köpas via banken vilket vi nämner ovan. Ett finansiellt instrument kan enligt svensk god redovisningssed värderas till anskaffningsvärde eller till verkligt värde vilket framgår av 4 kap. 14 a § ÅRL samt K3 kapitel 11 och 12. Det finns också ett fåtal bestämmelser om valutaterminer till anskaffningsvärde i K2 men dessa behandlas inte här.
Valet mellan anskaffningsvärde och verkligt värde är fritt. I praktiken väljer dock de flesta företag anskaffningsvärde – av gammal hävd eller kanske för att det är enklast eftersom en värdering till verkligt värde ofta ses som lite krångligt. Det är vanligare att företag som har portföljer av aktier, derivat och andra värdepapper väljer värdering till verkligt värde.

Eftersom redovisning av finansiella instrument i princip är frikopplade beskattningen behöver dock inte beskattningen påverka valet mellan anskaffningsvärde och verkligt värde.
Engagemangsbeskedet från banken innehåller oftast ett verkligt värde på derivaten. Denna uppgift används för redovisning till verkligt värde men också för att kontrollera om det finns förlustkontrakt som företaget måste reservera för.

Enligt IFRS finns endast alternativet med värdering till verkligt värde men dessa behandlas inte här även om de är snarlika de bestämmelser som finns i K3 kapitel 12.

Värdering till anskaffningsvärde
Ett kännetecken för ett derivat är att det är ingen eller en ytterst liten initial investering. Det redovisningsmässiga anskaffningsvärdet vid avtalet ingång är därmed ofta noll. Derivatet behåller detta redovisade värde till reglering om inte värdet på derivatet går ner eftersom derivatet vid en värdenedgång kan vara ett förlustkontrakt och som då ska reserveras för.

Värdering till verkligt värde
När företaget har valt att löpande värdera finansiella instrument till verkligt värde ska alla derivat klassificeras till kategorin Finansiella tillgångar som innehas för handel. Sådana tillgångar värderas enligt K3, och även enligt IFRS, löpande till verkligt värde. Alla värdeförändringar, oavsett om det är positiva eller negativa, redovisas därmed löpande i resultaträkningen. Företaget exponeras således löpande för alla värdeförändringar på derivatet vilket återspeglas i resultaträkningen.

Reglering med leverans av koppar
I 4 kap. 14 c § ÅRL finns ett undantag från tillämpningen av reglerna om finansiella instrument som avser vissa avtal med rå- och stapelvaror. Om ett sådant avtal ger innehavaren rätt att reglera med leverans av varor och följande förutsättningar är uppfyllda är det att jämställa med ett vanligt varuinköp och uppfyller därmed inte definitionen av finansiellt instrument. Det är således här fråga om en enskild transaktion, inköp av koppar, till ett pris som anges i avtalet.

Vi gör inte här, precis som vi nämner ovan, någon distinktion om företaget ingår avtal för att säkra pris, leverans eller båda komponenterna eftersom detta är ett resultat av företagets egen riskbedömning.

Täcka behov
Anledningen till att företaget köper råvaruterminen är att företaget behöver täcka sitt förväntade behov av inköp, försäljning eller egen förbrukning av rå- och stapelvaror, i det här fallet koppar. Vi förutsätter här att företaget har en produktion där koppar ingår och det är därför som ett avtal i förväg om inköp av koppar har ingåtts. Detta är således en avsiktsförklaring när avtal ingås.

Tillgodose detta behov
Företaget hade inte bara intentionen att avtalet ska täcka behovet av koppar för produktionen utan detta behov finns även efter avtalets ingående. Här finns ingen vägledning i svensk god redovisningssed. Inom IFRS finns en lite förlåtande attityd som ofta innebär att enstaka händelser till följd av oförutsedda händelser som gör att företaget måste reglera ett derivat i kontanter inte ”smittar ner” övriga råvarukontrakt.

Avtalets utformning
När avtalet utformas görs detta med utgångspunkt i att faktisk leverans av koppar ska ske.

Förväntad reglering
Under avtalstiden finns hela tiden en förväntan om att avtalet kommer att regleras genom leverans av koppar.

Dokumentation
Det finns inom svensk god redovisningssed inget uttalat krav på dokumentation av syftet med att företaget ingår exempelvis ett råvaruderivat. Detta är dock ett viktigt strategiskt val för företaget och måste därmed finnas dokumenterat i företagets riskpolicy eller liknande dokument.

När företaget sedan blir part i ett råvaruderivat måste det finnas en dokumentation om syftet med detta för att den redovisningsmässiga behandlingen ska bli rätt.
Observera också upplysningskravet i förvaltningsberättelsen (se 6 kap. 1 § ÅRL) om

  • Mål och principer för finansiell riskstyrning.
  • Exponering för bland annat prisrisker.

Detta upplysningskrav gäller i och för sig specifikt endast för företag som enligt ÅRL är större företag. Det finns dock ett upplysningskrav i BFNU 96:6 om viktiga externa faktorer som påverkar företaget. Detta upplysningskrav gäller alla företag. I K2 faller denna information in under den allmänna upplysningsplikten om förhållanden som särskilt berör företaget.

Oavsett vilket regelverk som företaget tillämpar och hur stort företaget är så finns det således en upplysningsplikt om derivaten eftersom de är en effekt av en riskhantering som företaget gör. Detta upplysningskrav gäller naturligtvis också om företaget väljer att inte hantera sina risker men blir då svårare att beskriva och motivera.

Sammanfattning
Det är således intentionen som finns när företaget ingår eller köper ett råvaruderivat som styr om derivatet redovisningsmässigt är ett finansiellt instrument eller ett blivande lagerinköp. Enligt vår erfarenhet är det många företag som har båda typerna.

I företagets riskpolicy måste det tas hänsyn till huruvida prisförändringar kan föras vidare på kunden, se vårt exempel om drivmedelsklausuler ovan, eller om denna risk finns kvar hos företaget. I det senare fallet behöver detta konstaterande kompletteras med en policy för hur denna risk ska hanteras. Detta behöver i många fall sammanfattas i förvaltningsberättelsen i årsredovisningen.

Om skribenterna: Magnus Strömer är råvaruchef på Handelsbanken och Eva Törning är redovisningsspecialist på Grant Thornton samt ordförande i Fars Kvalitetsnämnd för redovisningsverksamhet och ledamot i Fars Policygrupp för redovisning. Skicka ett mejl till cfoworld@idg.se för att komma i kontakt med Eva eller Magnus.

Eva Törning
About Eva Törning 20 Articles
Eva Törning är redovisningsspecialist på Grant Thornton samt ledamot i FARs Policygrupp för redovisning och IFRS for SME:s Implementation Group.