Ett problem med rättsliga åtgärder är att de oftast tar lång tid innan man får ett resultat. Från det att stämningsansökan ges in till domstol till dess att domen meddelas av tingsrätten tar det minst ett år, om det är en tvist av någon omfattning. Även de alternativa formerna för tvistlösning som står till buds tar i vart fall ett antal månader i anspråk.
Det finns en inneboende tröghet i systemet bland annat eftersom det behövs en viss tid för att en tvist ska kunna bedömas på ett rättssäkert sätt. Två problem med detta är att tid är en bristvara och att tid kostar pengar. En part som är berättigad att erhålla betalt vill inte vänta ett halvår eller ett år innan det finns en dom, och vill också gärna slippa betala kostnader för att driva processen.
Till att börja med får man skilja på ”normala” tvister där det finns en genuin oenighet mellan två parter och en situation där motparten försöker undkomma att betala utan att det är något egentligt fel på den prestation (vara eller tjänst eller vad det nu kan vara) som har levererats.
Skälen för ett sådant agerande kan variera, men finansiella svårigheter eller allmän betalningsovilja är nog de vanligaste.
Den här artikeln ska behandla några alternativ för hur man kan agera tidigt för att ha verktyg att kunna använda mot en motpart som trilskas med betalningen utan att behöva ta till rättsliga åtgärder.
En viktig aspekt, kanske till och med den viktigaste, är naturligtvis att man undersöker både hårda värden som deras finansiella ställning, kredithistorik och kreditrating och mjuka värden som rykte på marknaden med mera – innan man börjar göra affärer med ett bolag. De frågorna ligger dock utanför området för den här artikeln.
När man väl är på väg att göra en affär med någon blir nästa viktiga steg villkoren, avtalet, för den affären. För tydlighetens skull utgår jag nedan från att motparten är kund och vi är leverantör av någon vara eller tjänst. Men principerna kan appliceras även på andra affärsrelationer.
Genom att antingen utforma de individuella villkoren i affären eller sina standardvillkor på ett effektivt sätt kan man – menar jag – undvika eller minska risken för att en motpart dröjer med betalningen.
Här beskriver jag några sådana alternativ, samt ett internt alternativ om man har en svagare förhandlingsposition:
1. Garantier för betalning
Den bästa säkerheten får en leverantör förstås genom att begära att kunden ställer en bankgaranti eller liknande för betalningen om kredit lämnas, eller genom att begära betalning i förskott eller vid leverans.
Normalt utgår dock kunder i kommersiella förhållanden från att de ska erhålla någon form av kredit med betalningen och är inte heller – av kostnadsskäl – beredda att ställa bankgarantier för den typen av krediter. Ett alternativ är olika former av kontraktsgarantier som ställs ut av specialiserade försäkringsbolag. Dessa är normalt mindre kostsamma än sedvanliga bankgarantier.
Standardgarantier av något av ovan nämnt slag är ofta lämpliga att använda i projekt eller engångsaffärer, men om leverans av varor eller tjänster sker under en längre tid kan andra överväganden behöva göras. Det kan exempelvis tänkas att kundens finansiella ställning försämras vartefter tiden går.
När kunden väl är i finansiella svårigheter är det ofta svårt att kräva att denne ställer ut någon form av garanti. Om inte av andra skäl så kan det vara av det rent praktiska skälet att kunden inte har råd, samtidigt som det kan vara onödigt att ha den typen av garantier på plats från dag ett.
Här gäller således att hitta en avtalsmekanism som ger leverantören rätt att begära att en i förväg överenskommen typ av garanti ställs om kundens finansiella ställning understiger någon viss nivå i relation till affärens storlek. En sådan avtalsbestämmelse kan ofta vara komplex att skriva eftersom det gäller att hitta nyckeltal som ger varningstecknen i tid.
Med en sådan garanti på plats, eller en bra mekanism för att få den på plats, kan man som leverantör normalt känna en större trygghet i att man kommer att få betalt.
2. Stoppningsrätt
En möjlighet som leverantören bör eftersträva är att ha en avtalsreglerad rätt att stoppa leveranserna av varor eller tillhandahållandet av tjänsterna om kunden inte betalar i tid.
Det är en stor fördel om en sådan bestämmelse är utformad så att konsekvensen av en betalningsförsening med ett visst antal dagar är att leverantören ges rätt att stoppa leveranserna – utan att det också krävs att leverantören bevisar att kunden har finansiella svårigheter eller är på obestånd. Med en sådan tydlig bestämmelse behöver man inte som leverantör göra en mängd osäkra bedömningar innan man vet om stoppningsrätten får utnyttjas eller inte.
En kund är normalt mycket ovillig att leveranserna från en viktig leverantör stoppas vilket i sig medför att kunden har ett starkt incitament för att betala i tid. Även en mindre viktig leverantör kan genom att utnyttja sin stoppningsrätt säkerställa att exponeringen mot en kund i finansiella svårigheter begränsas, utan att leverantören för den skull bryter mot ett avtalat (och kanske mycket omfattande) leveransåtagande.
3. Dröjsmålsränta
Normalt utgår dröjsmålsränta på försenade betalningar. Dröjsmålsränta enligt svenska räntelagen är i nuläget 10 procent per år (Riksbankens referensränta om för närvarande 2 procent med ett tillägg om 8 procent). Ju högre dröjsmålsränta som är avtalad, desto större är incitamentet för kunden att betala i rätt tid.
Som leverantör menar jag således att man bör vara ovillig att acceptera en dröjsmålsränta som är lägre än den lagenliga. Det kan också vara värt att överväga att begära en högre dröjsmålsränta.
Man bör dessutom vidare försöka undvika en bestämmelse som ibland föreslås av kunder om att ränta inte ska utgå om fordran är tvistig. En sådan bestämmelse innebär att kunden i princip bara genom att påstå att fordran är tvistig kan undkomma dröjsmålsränta till dess att tvisten är avgjord.
4. Vad kan leverantören göra internt?
Har man som leverantör i en avtalsförhandling svårt att få igenom bestämmelser som ger ett relevant skydd, om kunden senare visar sig vara ovillig eller inte kapabel att betala, finns det ett par alternativ.
Ett är förstås att inte göra affär med kunden ifråga, men det vill man ju naturligtvis normalt undvika.
Ett mindre drastiskt alternativ är att teckna en kreditförsäkring. En sådan försäkring innebär normalt att försäkringsbolaget ersätter förmånstagaren för otvistiga kundfordringar som inte betalas, men först när kunden ifråga har gått i konkurs. En sådan försäkring ger således ett skydd som bara träder in när det har gått rätt långt och är reaktivt till sin natur.
Man måste i princip invänta kundens konkurs och under tiden fram till att denna inträffar kommer ens exponering i värsta fall fortsätta att byggas upp utan att man kan hindra det.
Det finns också en risk att kunden genom att bestrida fordran tvingar fram en tvist endast för att man som leverantör önskar få ut försäkringsersättningen. Det är inte ovanligt att kunder på obestånd gör för att ”köpa sig tid”.
Om skribenten: De uppfattningar som framförs är mina egna och delas inte nödvändigtvis av Advokatfirman Delphi. Krönikorna är allmänt hållna och ersätter inte rådgivning i det enskilda fallet. Jag tar tacksamt emot synpunkter och förslag på sverker.bonde@delphi.se.
